Category Archives: Other Stories

Timeless – Isjungfrun Del 1, 2, 3


En gammal berättelse som jag hittade på min förra – nu raderade – blogg. Hope you enjoy.

Prolog:

Maya Selwania. Isjungfrun. Ioa.

Flickan hade många namn. Själv kallade hon sig ingenting. Hon hade inget namn, sa hon. Hon sa att hon var bortglömd. Men han visste bättre. Han visste att hon var något. Hon var Maya Selwania, hon var Isjungfrun, hon var Ioa. Hon var allt. Men ändå inget.

Hon var tidlös. Mellan liv och död. Och ändå så verklig.

Del ett:

Maya Selwania skrubbade envist det vita trägolvet i salongen. Borsten skrapade mjukt och fick henne att känna sig rofyllt. Den bruna, egentligen svarta, flätan föll ner över högra axeln och gungade fram och tillbaka efter armens rytmiska rörelser. De trötta grå ögonen blinkade och tårades av det starka rengöringsmedlet och händerna var flammigt röda. Som vanligt hade hon stängt öronen för samtalet som fru Triann, kvinnan hon arbetade för och även hennes styvmor, och herr Cifré förde angående Mayas lathet och oduglighet, skatterna och den nya osten från Honneya’s. Men ändå trängde en del in, särskilt fru Triann’s höga och skärande röst.

“… ja, och hon är långsam som en ko, särskilt när hon ska tvätta fönstren, då tar hon en evigheeet på sig, ja ja, jag säger bara det, och jag vill inte ens tänka på mattpiskningen! Då latade hon sig minsann, sanna mina ord.”

Herr Cifrié nickade och hummade till svar och lät fru Triann sköta samtalet. Frun väntade sig inte heller några svar.

“En dag kommer den flickan att få ett ordentligt kok stryk, ja, så fort Alder kommer tillbaka, jo jo, då kommer det gå undan ja säger då det!”

Maya blinkade två gånger i snabb följd och koncentrerade sig på den skarpa doften från medlet hon använde för att stänga ute pladdret. Håret rasslade när pärlorna gneds mot varandra, vilket också hjälpte. Så kom plötsligt fru Triann fram till henne och drog henne i håret.

“Hördu du du, tror du att du bara kan ligga där hela dan heller? Raska på!”

Maya nickade, sänkte huvudet och fortsatte skrubba fläcken efter det röda vinet fru Triann hade spillt ut föregående kväll. Hon försökte ignorera lusten att gråta. Och inte bara över smärtan i hårbottnen.

Del två:

Fundersamt drog Maya loss en härslinga ur flätan och rullade den mellan pekfingret och tummen. Slingan var beträdd med pärlor, som seden var i Zérien, staden där hon bodde. Alla kvinnor under tjugo år skulle sno ihop håret till smala slingor och trä på pärlor på dem. Färgen och kvaliteten på pärlorna spelade också roll: brunt var den lägst stående färgen eftersom de var lätta att framställa, billiga och just för att de var bruna. Bunt ansågs fult: det var samma färg som smuts och, tja, annat som ej passade de högre graderna. Den näst finaste färgen var guld, och efter den, lysande smaragdgrönt. Inte jadegrönt, det kom på femte plats i rangordningen, utan verkligen den klara lysande nyansen av grönt. Den nyansen var svår att få tag på, just därför var den eftertraktad av de högre skikten.

Maya hade under de fyra första åren av sin barndom fått bära rubinrött i håret (nummer tre i rangordningen) och efter att hennes far gift om dig jadegrönt (som sagt nummer fem). Men efter att hennes far dött hade fru Triann, eller Gesinna som hon
egentligen hette, bytt ut de gröna pärlorna mot bruna. Gesinna hade sett till så att hennes dotter Nanna fick guldpärlor och hon själv smaragdgröna.

Personligen tyckte Maya att den bruna färgen var vacker, eftersom den såg mer naturlig ut än alla de andra färgerna. Näst efter den, ansåg hon, kom den rubinröda färgen.

Slingan mellan Mayas fingrar föll ner då hon släppte den. Istället stirrade hon ut igenom det immiga vindsfönstret i hennes rum. Utanför vräkte oktoberregnet ner, smattrade emot taket på herrgården och smög sig in genom fönsterkarmen.

Maya reste sig upp, hämtade en tygtrasa ifrån den rangliga byrån i rummet och torkade upp vattnet innan det hann rinna ner på golvet. Sedan hämtade hon fler tygtrasor och stoppade fönstret med. Tyget dämpade även ljudet lite, vilket gladde henne. Uppe på vinden var det aldrig riktigt tyst som man skulle ha kunnat tro, utan dör hörde man allt. Maya log trött och satte sig sedan på den gamla knarrande sängen. Hon drog av sig strumporna, tog av sig förklädet och knäppte upp knapparna i ryggen på den gråa klänningen hon bar. Sedan drog hon av hättan, även den grå, som hon bar på huvudet, slängde allting över stolsryggen och tog på sig hennes slitna, för korta nattlinne i vitt och kröp ner under den tunna filten. Nästa dag skulle det återigen bli fest, och då behövde hon vara utvilad. Maya slöt ögonen och gled in i sömnen.

Del tre:

Den enkla svarta klänningen smekte Mayas hud då den gled över hennes huvud och nerför hennes smala kropp. Hon kunde inte låta bli att le. Fru Triann hade tillåtit henne att ha på sig den svarta klänningen, enkel men fin, ett vitt förkläde och en vit hätta på huvudet, eftersom det var fest. Borgmästaren, herr Cifré, chefen för banken och många andra viktiga personer i staden skulle komma. Det var en viktig bal eftersom den skulle visa fru Trianns status och rikedom. Maya skulle springa omkring och passa upp gästerna, se till så att det var prydligt och snyggt överallt, duka av och på bord, bära ut maten, ja allt! Bara musiken skulle hon inte stå för: Nanna skulle spela piano. Man kunde inte förneka att Nanna var duktig men hon var inte lika duktig som Maya, även fast ingen uppmärksammade det. I smyg brukade hon öva då hon dammade och fejade i herrgården om dagarna, då frun och Nanna inte var hemma. Dessutom hade hon ju, innan hennes föräldrar dog, fått lära sig spela piano, harpa och lyra.

Maya satte försiktigt fast hättan med små, tunna silverne nålar i sitt bruna hår. Nålarna sattes fast på insidan av hättans vita tyg så de inte syntes. Hättan hade två lager med ett litet luftrum emellan, där nålhuvudena stack upp, och var mycket väl sydda så de satt fast men ändå såg eleganta ut. Förklädet hade ett smalt svart band i midjan som knöts där bak i en liten rosett och nederst på den svarta klänningen löpte en smal spets. Maya log igen. Så fin hade hon inte varit på länge! Hon hade alltid fått bära den slitna, gråa klänningen som bara räckte till knäna och på vintern endast en tunn, tunn svart kappa utanpå klänningen. Och ovanpå det hade hon ha fått ha träskor som skavde något förskräckligt. Pärlor fanns i en ask på vinden när hon behövde dem. Så nu var hon närmast euforiskt över denna dag av prydlighet och elegans. Festen skulle vara ända till klockan tre på natten, så hon fick bära kläderna länge. Äntligen kände hon sig som om hon var i närheten av den adelsdotter hon faktiskt var!

~

Kvällen nalkades. Inne i käket stod Maya och rörde stressat om i en stor gryta med köttsoppa. Det var det finaste köttet i hela Zérien, från det finaste slakteriet, och soppan luktade ljuvligt. Trots att det vattnade sig i munnen på Maya fick hon inte smaka. Då och då kom fru Triann in och provsmakade för att se om soppan höll högsta kvalitet. Maya var strängt förbjuden att smaka, men fru Triann smakade mer än nödvändigt. Hon smakade även på potatismoset med ost och sesamfrön i, på den stekta kalkonen fylld med läckerheter, på gelén som stod ute i kylrummet [se nere] för att få den perfekta konsistensen… På grodlåren, på de grillade sparvarna, på grönsakssoppan, på fläskfilén, på den hemgjorda hallonglassen, på chokladsåsen, på de nybakta bröden med återigen sesamfrön och nötkross, på den knapriga ankan med honung, på jordgubbarna… Ja, på allt som Maya hade slitit så med. Dessutom smackade hon alltid med läpparna och log retsamt då hon såg Mayas lystna blick.

Maya svalde och svalde och fick verkligen anstränga sig för att inte greppa en sked och smaka på köttgrytan. Svetten rann nerför hennes ansikte. Den svarta klänningen, förklädet och hättan hade hon tagit av så de inte skulle bli förstörda av matos och svett, även om hon visste att det tog tid för henne att ordna hennes hår i en anständig frisyr (just då hängde det stripigt runt hennes magra ansikte) och sätta i nålarna som höll hättan på plats. Men ändå ville hon inte förstöra det enda finplagg hon hade.

Plötsligt skyndade Nanna in i köket. Hon hade en underbart vacker guldfärgad klänning som gick perfekt ihop med hennes guldfärgade hår. Överallt på klänningen satt det silverrosetter och band med silver- och guldpärlor och runt om hennes hals låg ett halsband med en stor diamant infattad i ett nät av guld i en tjock kedja av guld. Maya kände hur hennes hjärta sjönk. Nanna kom säkert bara in för att göra Maya avundsjuk på hennes vackra kläder och hon hade lyckats.

Men Nanna kom med helt andra bud. Hon var tvingad av sin mor att behandla Maya som slav, och visserligen ansåg hon att det var rätt, men hon tyckte ändå synd om Maya som hade behövt slitna från klockan sex tills då utan vila. Nanna gick sakta fram till en stekt kyckling, slet loss ett lår och gav det till Maya, under tystnad. Förvånad tog Maya emot det, men tvekade inte utan högg in på maten. Nanna log snabbt emot henne och gick sedan ut, och lämnade en ytterst förbryllad Maya efter sig.

Kvällen blev som väntat. Alldeles för mycket vin och starka likörer, mycket bullrande skratt och höga samtal och en mycket lång kväll för Maya. Ända tills klockan 5.30 på morgonen fick hon jobba med att tvätta, städa undan och plocka upp krossat glas. Sedan, då hon äntligen fick vila, så fick hon bara det tills klockan var 8.05. Inte mycket sömn, men fru Triann var hänsynslös. Maya skulle jobba, annars fick hon ingen mat.

Maya suckade där hon låg på knä och kände i den tjocka mattan efter glasbitar, med bara händerna. Ändå skar hon sig inte, hon var van vid att göra sådant. Men nu var hon så fruktansvärt trött. Så trött så det kändes som om hon skulle svimma.

Vid lunchen den dagen (Maya fick äta kalla rester av kyckling, bröd och tunn sås) bestämde hon sig. Hon skulle lämna huset och fru Triann. Hon skulle rymma. Och hon skulle göra det snart.

Den natten tassade Maya upp i bara det slitna nattlinnet, fram till byrån. Tyst tände hon ett stearinljus och drog ut lådan där hennes svarta klänning, vita förkläde och hätta låg. Tyst som en mus klädde hon på sig kläderna, huttrandes av kylan på vindsvåningen, och drog sedan den gamla bruna mansrocken över sina axlar. Sedan smög hon nerför de många trapporna, stack fötterna i sina träskor som hon hade stoppat med lite undanstoppad ull och försvann ut i natten.