Ramble + G H O S T [Pt 1]

New fanfic yayy!

Will post more of YASBTM later on keke just being lazy right now 😛


Basic info about G H O S T
[Shall be updated (maybe xD) later]

Type of fandom: SHINee/Shawol
Pairing: JongKey [Key/Kim Kibum x Kim Jonghyun]
Rating: Idk… PG-13 for a guess~
Chapter count: This far, one, working on pt 2
Summary/Plot: Key is a ghost, and has been so for 80 years. He doesn’t remember his human name, now he’s only called that – Key. All ghost’s has got purposes, but Key just can’t seem to figure out (or find) his purpose. Until he one day sees this one peculiar human, who immediately catches his eyes. This human, called Jonghyun (but that’s yet unknown to Key) is lonely, on the edge to depressed, and he had no family or friends whatsoever. As Key discovers this, he wants to help the young man. There’s only one problem – Jonghyun doesn’t know Key exists.



Man it’s been a while since I blogged… Sorry for that guys. Been busy with mariamorbidia (fyi kpop blog and everyday-blog)
But I’m here again, this time with a new JONGKEY in store for ya’! Gosh, I swear they’re just to awesome to NOT write about XD
And before I ramble away and post the NEW FANFIC (insert victory dance here) I’ll give you the links to some importante places!
and THIS

Hope to see you there!
Bye my lovelies xoxo



I sighed and puffed my cheeks as I sat on the swing, or at least tried to. It wouldn’t move as I tried to swing it – of course. A soft breeze messed up my hair as I thought about my past.


I didn’t really remember how it happened. Maybe it was a car accident? Or one of those bloody deaths, where the victim screams and the murderer stabs and stabs and laughs? Or just a peaceful passing, a beautiful quiet one – you know, dying while sleeping.

What did it matter really. I didn’t really think much of my previous life. It was over so there was no need to dwell on it. Right?

The creepy thing is that I was still there. Alive in some sort of form. I never really believed in ghosts, so it really was a surprise for me when I realized I actually was one myself. With see-through body, ice-blue lips and eyes and hair that looked like it was frosty with small, pretty, sparkling diamonds attached in it. The same hair color as the one I had in my living life though – golden blonde.

I admit, as a ghost you looked good, but it was extremely boring. Nothing to do, just floating around and watch when the living people went through their lives, eating, drinking, talking, feeling, and just living. Until they also died of course. Not everyone became ghosts though, no, there were just a few – the ones who had ‘unfinished business’ or something they had to do in the world of the living. Or at least Jinki told me so.

I didn’t have unfinished business, no, I was selected for some reason to stay in the world of the living and watch over the humans. Not so unlike an angel, but not exactly like one either. Angels – or more precisely, Guardian Angels – were chosen to watch over humans, but they were assigned one special human to watch until the said human dies, one that has special problems or are going to suffer. When the person dies, or no longer need his or hers angel, the angel in question is assigned another human. And so on.

Ghosts were different, as already said. They just wander around the humans, watch them, and report to the angels if they see something or notice something. They’re some sort of spies, I guess you could say. It’s like in the army, or anything. When you’ve served your time and filled your purpose you get to leave the earth and either become an angel or die fully.

I’d already been a ghost for about eighty years. I didn’t really have much to do, which means I was just hanging around being lazy while watching random people live and die.

I think I was about twenty years old when I died, but I really don’t remember that well. All my memories that I had left of my living life were all blurry and vague, but that wasn’t that strange after all – I mean, it had almost been one hundred years ago that I was born! I didn’t even remember my human name. Now I was only known as Key.


I sighed once more and gracefully stood up, the swing remaining as still as ever. I walked out of the small playground, me feet ‘floating’ about one inch above the ground as I did. I headed for the centrum of the city, walk-floating as fast as I could as I didn’t have much more to do. As I checked the watch on my wrist I discovered that the time was already 8PM, which meant there should be many people heading home from work right now. I smiled a bit to myself – watching people were actually one of my favorite hobbies, as well as my work. I loved watching the different faces of each and every person, imaging the life behind those eyes, or that smile, or those delicate pink-flushed cheeks.

I stopped in the middle of traffic, sometimes having a car going through me, but that was okay, it didn’t hurt, it was more like fun to watch the drivers’ reaction to the sensation.
Some ignored it. Some furrowed their brows and shuffled in their seat before returning to normal. Some shivered a bit. Some slowed down to look around. And yeah, countless of more reactions.

There, in the middle of everything, I had a pretty nice view over all the people passing by. I saw all of their faces – also something good about being a ghost; your eyesight improved. I smiled as I made up stories for all of the people who were busy being wrapped up in their own bubble of life.

The woman with the long braid, medium-dark skin and black coat, she’s heading home from her highly official work which she’s considering to quit because of her boyfriend, an amateur artist who wants to go to Paris to get inspiration. It’s their one year anniversary today, thus she’s got that small smile tugging her lips as she walks, and her eyes are shining with love for her boyfriend.

The family over there, with the man holding a map, they are tourists from Europe. It’s their first time in Korea, and the oldest daughter – the one with short blonde hair and purple shades – is the only one who knows a bit of Korean. She helps them around and asks for directions.
Right now they’re trying to find somewhere to eat dinner where all of them including the six year old boy can eat. They’ve been looking for an hour now, and everyone are getting impatient and grumpy. In about a quarter they’re going to give up and go back to the hotel.

And over there, workers are going out of the door to the company. They’re heading for buses and undergrounds and cars and trains to go home to their familie-


I interrupted myself in my thoughts as one of the workers caught my attention. He looked young, too young to be a business man, but still he had a look of mature on his face. His lips were curved in a smile as he said goodbye to his coworkers, but his eyes seemed dead. As soon as he turned away from the others, the smile disappeared and his face turned into a completely emotionless mask. Without thinking, I left my position in the middle of the road to follow the man. Something about him made me want to figure out more about him, it kind of… pulled me to him.


What was it about this man?

Was he the one I was supposed to find?

Was he… my purpose?


New Kid – Chapter 6

Ett par dagar gick och jag upptäckte lättat att både F4 och Last Sunset-gängen skolkade mest hela tiden. Under hela den kvarvarande veckan såg jag inte till en enda av medlemmarna i F4, fast jag skymtade både Taeyang, Daesung och Seungri några gånger. För det mesta, såg jag, hängde de i korridorerna eller i allrummet, eller på baksidan av skolan. Om man var inom en tiometers-radie runt dem så hörde man tydligt den dunkande basgången i låtarna de lyssnade på.

Jag blev mer och mer avslappnad under de dagarna.

Ändå tills måndagen andra veckan.

Jag gick in i skolan som vanligt, gick fram till mitt skåp, öppnade det och lade in mina saker, medan jag hummade en påhittad melodi. Key sågs inte till, inte heller Onew, men om jag kände dem rätt skulle de strax rusa in – Kibum med graciösa steg, medan Onew skulle snubbla på sina egna fötter. Jag log lite åt detta. Sedan insåg jag att jag faktiskt inte såg några andra elever alls i skåprummet. Jag började känna mig lite nervös av någon anledning som jag inte förstod. Hade det hänt något?

Och så såg jag dem. Shit.

F4 satt vid ett av de runda borden mitt i allrummet, med benen utsträckta åt alla håll (i G-Dragons och Minhos fall) eller lutade mot varandra över bordet (i TOPs och Jonghyuns fall). Jag svalde ner klumpen i halsen. Idag hade jag håret uppsatt i en lös hästsvans och hade dessutom på mig en extra lös, stor, grön jacka över skoluniformen, och hoppades att de inte skulle märka mig.

Som sagt, hoppades.

Eftersom jag var ensam med dem i hela kapprummet – de andra eleverna hade nog flytt fältet, antog jag – la de genast märke till mig. Det var Seunghyun som först såg mig, och hans blick verkade borra sig in i mig innan han log på ett underligt kusligt vis. Inte kort efter det märkte de andra också vem det var som stod ensam vid skåpen. Jag tittade snabbt bort, fumlade med låset. Men innan jag hann fly, kände jag en hand på min axel.

”Nej men titta… Är det inte lilltjejen?”

Ljudet av Minho-sunbaenims röst fick det att krypa kalla kårar uppför min ryggrad. Jag kämpade emot lusten att springa, jag ville stå kvar, visa mig stark. Men efter att ha hört om vad F4 gjorde med… Feminina personer, så var det inte lätt att vara stark.

Minho greppade min axel hårdare, och jag kände hur en annan hand tog tag i min hästsvans och ryckte i den. Det gjorde ont som satan, och mitt huvud drogs bakåt så att det knäppte i nacken och hårfästet drogs ut till max. Jag försökte hålla ihop tänderna, inte stöna eller kvida, kom igen Taemin, du kan klara det här!

”Fint hår du har, sonyeo… Fast det kanske behöver friseras lite” Ett elakt skratt. Jag trodde att det var G-Dragon som pratade, för rösten var inte lika mörk som någon av de andras. Jag svalde igen.

”Vad sägs om en liten dusch?” fortsatte Jiyong-sunbaenim. Jag kunde riktigt höra det elaka leendet i hans röst. Dusch? Hur menade de?

”Nej, inte dusch… Det bjuder vi inte på. Men hårtvätt kan vi nog ordna” Minho’s röst igen. ”Sedan kan vi fortsätta till klippning och färgning”

Alla fyra skrattade samtidigt, och kunde höra hur nöjda de var med att de hade fått fast mig. Jag kände hur något stack i ögonen på mig, men hindrade tårarna som ville falla både från smärta och från förtvivlan. Klippning, färgning, tvätt? Vad planerade de?

Helt plötsligt drog de iväg mig igen, och jag kraschade rakt in i ett skåp då jag snubblade bakåt. Det smällde rejält, och mina skulderblad kändes som om de skulle spricka. De fyra skrattade igen, och jag kunde inte hindra det, jag kved till – jag var för rädd och det gjorde så ont.

”Oj då, lillan har ont” sa någon med retsam röst – jag kände vagt igen det som Jonghyun. Jag orkade inte titta där jag satt där på golvet vid skåpet.

”Ja men, då får vi kyla ner henne lite så att det lägger sig. Kom med nu!”

Någon drog upp mig, och de började släpa mig i korridorerna. Någonstans på vägen hörde jag ett nytt skratt, men annars var det helt tyst. Jag såg upp på personen om släpade mig. Vitt hår, mörka ögon, markerade kindben och heltäckande kläder – TOP. På min andra sida gick G-Dragon med ett grin på läpparna. Bakom mig, antog jag, gick Jonghyun, för jag såg Minho’s ryggtavla mitt framför mina ögon. Jag slöt ögonen igen, i skräck inför den kommande ”friseringen”.

En dörr öppnades precis intill mig, eller rättare sagt slets upp så det smällde i väggarna då den slog i dem. I närheten av mig hördes stegen tydligare nu, som mot kakel eller något. Och det slog mig var vi var.

Toaletten. Självklart. Vad annars?

Jag kände en stark hand på min rygg, som tvingade ner mig på knä, och sedan ytterligare en på min nacke som tryckte ner mitt huvud. Och sedan möttes jag av vatten, vatten och åter vatten. Isande kallt mot min hud, och jag gurglade förtvivlat.

Jag hade ingen luft. De höll på att dränka mig.

Hela mitt huvud befann sig i toalett-stolen hur nu det fick plats. Jag började se svarta prickar, och det skrämde mig. Jag slöt ögonen, försökte hålla munnen stängd, men mina skrikande lungor började protestera. Jag ville instinktivt öppna munnen igen för att andas, men jag tvingade mig själv att inte göra det. För då skulle jag svimma, eller ännu värre, dö.

Plötsligt slet de upp mig från toan igen. Jag flämtade efter luft, spottade ut allt vatten i munnen, men det var så svårt att andas, så svårt, för mycket vatten i lungorna. Någon dunkade mig hårt i ryggen, antagligen TOP igen. Det var nog han som hade hållit fast mig.

”Svimma inte ny, nu ska vi ha frisering!” G-Dragon igen, med samma retsamma röst som förut.

Den där rösten gav mig helt plötsligt nya krafter. En ilska började strömma i min kropp, ut från mitt hjärta och bröst till alla delar av kroppen. Adrenalinet pumpade genom mina ådror, och helt plötsligt slet jag mig fri från den chockade Seunghyun, hann upp på fötter och sprang för mitt liv ut från toaletten.

New Kid – Chapter 3

Still Minho’s POV

Väl framme vid skolan parkerade jag motorcykeln, drog av mig hjälmen och började självsäkert gå mot ingången. Först kollade jag klockan på mobilen. Bra, det var några minuter kvar. Då hann jag träffa mitt gäng bakom skolan först, snacka lite, och komma lagom mycket för sent. Jag hade ett meddelande från Jonghyun såg jag också. Jag öppnade det och läste snabbt innan jag textade tillbaka.

Jjong: Kommer du till skolan idag elr?

Jag: Ja, jag är här utanför nu LIKE A BOSS!”

Han svarade efter ungefär tio sekunder.

Jjong: Okej, ses på baksidan då typ? Ska jag messa TOP och G-Dragon oxå?

Jag: Sure, do that bro. I’ll be there in a minute.

Jag stoppade undan mobilen och såg mig omkring. Jag möttes av de vanliga blickarna från tidigare eller nuvarande mobboffer – sårade, arga, rädda – och de beundrande blickarna från alla tjejer som älskade mig. Jag hindrade ett leende – att hålla ett neutralt ansikte var gangster-regeln nummer ett. Jag gick in i skolan, och ut på andra sidan. Där stod redan mitt gäng och skrattade, lutade mot några trälårar och ett stängsel. Jag vinkade förstrött åt dem. Jonghyun bara höjde handen mot mig, G-Dragon vinkade lite mer entusiastiskt och TOP höjde ett ögonbryn och hade ett leende i mungipan. Som tur var hade inte GD tänt en cigg än – jag tyckte det luktade förskräckligt.

”Yah! Där är du ju, Minho-ah!” ropade Jjong och gick fram till mig. Jag höjde handen till en high five, och fick en också. Jag log mot dem, med en min som sa ”I’m back, bitches”. TOP log fortfarande på sitt speciella vis, drog ena handen genom sitt silvervita hår, medan G-Dragon satte på någon musik i sina hörlurar.

”Så vad gör vi nu?” frågade Jonghyun. Jag ryckte på axlarna.

”Vi väntar tills det har gått ett tag, sedan går vi in till lektionen antar jag” svarade jag lite nonchalant. TOP såg upp på mig.

”Men borde vi inte visa oss för nördarna? Skrämma dem? Det vore kul att göra det” sa han. Hans djupa röst fick det att låta som han småskrattade. Jag log lite.


Vi gick in igen, och reaktionen var omedelbar och tillfredsställande. De flesta av nördarna tystnade, förutom de tre andra bråkstakarna – D-Lite, SOL, och Victory – från vår årskurs, som höjde händerna åt oss och flinade elakt. Vi flinade tillbaka. Egentligen hette de ju inte så – deras riktiga namn var Daesung, Taeyang och Seungri – men de kallades för D-Lite, SOL, och Victory av de flesta. Vi passerade dem och gick i riktning mot utgången.

Precis utanför expeditionen krockade jag med någon. Inte för att något kunde rubba mig, men att någon ens hade vidrört mig som inte var någon av de gangsters vi hade i skolan retade mig. Ville den här personen dö eller?

Jag kollade på den lilla personen framför mig. Det såg ut att vara en tjej – håret var långt, ansiktet var litet och feminint med stora ögon och kroppen var smal och slankt byggd.

”Yah! Se dig för vart du går, lilltjejen!” sa jag. Fast inte så hotfullt som jag brukar – jag trakasserar vanligtvis inte tjejer. Sedan rätade personen på sig och jag fick se ansikte ordentligt. Efter en närmare titt på det insåg jag att det var en kille, och ett grin spred sig över mina läppar. Han såg ut att bli lite rädd, men där fanns också en skymt av ilska i hans stora ögon. Det här skulle bli roligt.

”Men ser man på… Det var visst inte en tjej i alla fall” fortsatte jag.

”Är du säker på det, Minho-ah?” hörde jag Jonghyun’s röst bakom mig, och sedan ljudet av både Jjong’s, TOP’s och GD’s skratt. Killen framför mig verkade nervös, mycket nervös. Han var väl ny. Jag såg på honom igen. Kanske hade jag hittat årets nya mobboffer?

Jag gjorde ett tecken bak mot de andra, visade att vi skulle gå. På vägen förbi killen knuffade jag till honom. Han hade ju trots allt också slagit min bröstkorg, jag fick väl ge igen? Inte för att hans hade känts men…

Jag gick mot utgången. Det fick bli en skolkdag i alla fall.