Bloggarkiv

Ramble + G H O S T [Pt 1]


New fanfic yayy!

Will post more of YASBTM later on keke just being lazy right now 😛

 

Basic info about G H O S T
[Shall be updated (maybe xD) later]

Type of fandom: SHINee/Shawol
Pairing: JongKey [Key/Kim Kibum x Kim Jonghyun]
Rating: Idk… PG-13 for a guess~
Chapter count: This far, one, working on pt 2
Summary/Plot: Key is a ghost, and has been so for 80 years. He doesn’t remember his human name, now he’s only called that – Key. All ghost’s has got purposes, but Key just can’t seem to figure out (or find) his purpose. Until he one day sees this one peculiar human, who immediately catches his eyes. This human, called Jonghyun (but that’s yet unknown to Key) is lonely, on the edge to depressed, and he had no family or friends whatsoever. As Key discovers this, he wants to help the young man. There’s only one problem – Jonghyun doesn’t know Key exists.

 

 

Man it’s been a while since I blogged… Sorry for that guys. Been busy with mariamorbidia (fyi kpop blog and everyday-blog)
But I’m here again, this time with a new JONGKEY in store for ya’! Gosh, I swear they’re just to awesome to NOT write about XD
And before I ramble away and post the NEW FANFIC (insert victory dance here) I’ll give you the links to some importante places!
THIS
THIS
and THIS

Hope to see you there!
Bye my lovelies xoxo

 

 

I sighed and puffed my cheeks as I sat on the swing, or at least tried to. It wouldn’t move as I tried to swing it – of course. A soft breeze messed up my hair as I thought about my past.

 

I didn’t really remember how it happened. Maybe it was a car accident? Or one of those bloody deaths, where the victim screams and the murderer stabs and stabs and laughs? Or just a peaceful passing, a beautiful quiet one – you know, dying while sleeping.

What did it matter really. I didn’t really think much of my previous life. It was over so there was no need to dwell on it. Right?

The creepy thing is that I was still there. Alive in some sort of form. I never really believed in ghosts, so it really was a surprise for me when I realized I actually was one myself. With see-through body, ice-blue lips and eyes and hair that looked like it was frosty with small, pretty, sparkling diamonds attached in it. The same hair color as the one I had in my living life though – golden blonde.

I admit, as a ghost you looked good, but it was extremely boring. Nothing to do, just floating around and watch when the living people went through their lives, eating, drinking, talking, feeling, and just living. Until they also died of course. Not everyone became ghosts though, no, there were just a few – the ones who had ‘unfinished business’ or something they had to do in the world of the living. Or at least Jinki told me so.

I didn’t have unfinished business, no, I was selected for some reason to stay in the world of the living and watch over the humans. Not so unlike an angel, but not exactly like one either. Angels – or more precisely, Guardian Angels – were chosen to watch over humans, but they were assigned one special human to watch until the said human dies, one that has special problems or are going to suffer. When the person dies, or no longer need his or hers angel, the angel in question is assigned another human. And so on.

Ghosts were different, as already said. They just wander around the humans, watch them, and report to the angels if they see something or notice something. They’re some sort of spies, I guess you could say. It’s like in the army, or anything. When you’ve served your time and filled your purpose you get to leave the earth and either become an angel or die fully.

I’d already been a ghost for about eighty years. I didn’t really have much to do, which means I was just hanging around being lazy while watching random people live and die.

I think I was about twenty years old when I died, but I really don’t remember that well. All my memories that I had left of my living life were all blurry and vague, but that wasn’t that strange after all – I mean, it had almost been one hundred years ago that I was born! I didn’t even remember my human name. Now I was only known as Key.

 

I sighed once more and gracefully stood up, the swing remaining as still as ever. I walked out of the small playground, me feet ‘floating’ about one inch above the ground as I did. I headed for the centrum of the city, walk-floating as fast as I could as I didn’t have much more to do. As I checked the watch on my wrist I discovered that the time was already 8PM, which meant there should be many people heading home from work right now. I smiled a bit to myself – watching people were actually one of my favorite hobbies, as well as my work. I loved watching the different faces of each and every person, imaging the life behind those eyes, or that smile, or those delicate pink-flushed cheeks.

I stopped in the middle of traffic, sometimes having a car going through me, but that was okay, it didn’t hurt, it was more like fun to watch the drivers’ reaction to the sensation.
Some ignored it. Some furrowed their brows and shuffled in their seat before returning to normal. Some shivered a bit. Some slowed down to look around. And yeah, countless of more reactions.

There, in the middle of everything, I had a pretty nice view over all the people passing by. I saw all of their faces – also something good about being a ghost; your eyesight improved. I smiled as I made up stories for all of the people who were busy being wrapped up in their own bubble of life.

The woman with the long braid, medium-dark skin and black coat, she’s heading home from her highly official work which she’s considering to quit because of her boyfriend, an amateur artist who wants to go to Paris to get inspiration. It’s their one year anniversary today, thus she’s got that small smile tugging her lips as she walks, and her eyes are shining with love for her boyfriend.

The family over there, with the man holding a map, they are tourists from Europe. It’s their first time in Korea, and the oldest daughter – the one with short blonde hair and purple shades – is the only one who knows a bit of Korean. She helps them around and asks for directions.
Right now they’re trying to find somewhere to eat dinner where all of them including the six year old boy can eat. They’ve been looking for an hour now, and everyone are getting impatient and grumpy. In about a quarter they’re going to give up and go back to the hotel.

And over there, workers are going out of the door to the company. They’re heading for buses and undergrounds and cars and trains to go home to their familie-

 

I interrupted myself in my thoughts as one of the workers caught my attention. He looked young, too young to be a business man, but still he had a look of mature on his face. His lips were curved in a smile as he said goodbye to his coworkers, but his eyes seemed dead. As soon as he turned away from the others, the smile disappeared and his face turned into a completely emotionless mask. Without thinking, I left my position in the middle of the road to follow the man. Something about him made me want to figure out more about him, it kind of… pulled me to him.

 

What was it about this man?

Was he the one I was supposed to find?

Was he… my purpose?

New Kid – Chapter 2


Still Taemin’s POV

I ett par sekunder stod jag bara och stirrade efter dem, både ledsen, generad, arg och… Tja, upprörd helt enkelt. Vad hade de där killarna för problem? De såg ut att gå i en eller två årskurser högre än jag.

”Omo! Taemin-ah!”

Jag vände mig om och såg hur en välbekant figur med färgglada attiraljer förutom skoluniformen kom springande mot mig. Jag vinkade mot min bästa vän – Key, ett år äldre än jag – och han vinkade ivrigt tillbaka innan han nästan sprang på mig och kramade om mig. Jag hostade till och Key släppte mig, men höll fast mina armar. Han log brett mot mig och ignorerade fullständigt blickarna han fick av andra elever.

”Umma har saknat sin lilla Taeminnie!” fortsatte han och såg nästan ut som om han tänkte börja hoppa upp och ner på stället. Jag log tillbaka. Jag var glad att i alla fall ha någon vän i den här skolan.

”Jag saknade dig med, Key” svarade jag, ”men måste du göra sådär inför hela skolan?” Han bara skrattade. Hans skratt var vackert, det hade jag alltid tyckt. Jag tyckte mycket om min umma, han tog hand om mig så bra. Jag såg honom både som en extra-mamma och som en bror, men mycket som en vän också.

”Vad är det för fel med det, Minnie?”

”Det är pinsamt…”

”Bry dig inte om det” Han log och släppte mina armar, och klappade mig på axeln i stället. Sedan blev han lite seriösare. ”Vad är din första lektion?”

Jag kollade snabbt på schemat jag hade fått, och såg att det var historia. Ganska tråkigt.

”Eh, historia” svarade jag lite osäkert. Key log stort igen.

”Jag följer dig dit!” svarade han och tog min ena hand i fast grepp, och började dra iväg mig mot en trappa längst bort i rummet.

Minho’s POV

Det ilska ljudet av min väckarklocka väckte mig ur min djupa, drömlösa och fullständigt underbara sömn. Jag morrade, med huvudet nere i kudden, och slog häftigt efter väckarklockan. Vem tusan hade kommit på idén att ställa den? Jag brukade ju ändå aldrig gå till skolan. Sedan kom jag på att det var jag som hade ställt den, eftersom jag brukade ha för vana att gå till skolan första dagen, och sedan skolka i stort sett hela terminen. Om jag inte hittade någon intressant person att trakassera förstås – då kunde det ibland bli upp till tre-fyra dagar i veckan som jag var i skolan.

Jag reste mig från sängen, sträckte på mig och gäspade ljudligt för att mamma skulle höra att jag hade gått upp. Jag famlade mig fram till fönstret, öppnade det lite för att släppa in lite frisk luft och gick sedan ut för att äta något – jag var så sjukt hungrig. Ute i köket stod min mamma och lagade omeletter till frukost. Hon vände sig om och log mot mig då jag kom ut till köket.

”God morgon, älskling. Sovit gott?” frågade hon mjukt.

”Mamma, kalla mig inte det där… och ja, jag antar det” svarade jag med ännu en gäspning. Hon kände genast igen mitt dåliga morgonhumör, och ägnade sig efter det åt att göra klart omeletterna.

Så fort jag hade ätit upp ställde jag tallriken på diskbänken, tackade mamma kort för att hon hade gjort frukost och gick sedan in till mig eget rum igen. Jag grävde efter min nya skoluniform som mamma hade beställt, under alla andra kläder jag aldrig planerade eller hade använt. Sedan upptäckte jag att den låg struken på sängen. Onödigt mamma. Men snällt ändå.

Jag gick ut genom dörren med ett ”Ses senare!” och låste upp min motorcykel. Hjälmen satte jag på huvudet, och ovanpå skjortan drog jag en läderjacka som skyddade fast den var cool. Sedan åkte jag iväg, fast det kändes mer som att flyga. Jag gasade.

New Kid – Chapter 1


Min SHINee ff äntligen uppe! Yay! 8D Tack Annassa för idéerna! ^^

Story: Lee Taemin och hans familj flyttar äntligen tillbaka till Seoul, eter att ha bott någon annan stans i ungefär ett år. Taemin måste nu börja i en helt ny skola, där han inte känner någon förutom sin bästa vän, Kim Kibum – eller ”Key-umma” som Taemin ofta kallar honom, och Lee Jinki – en annan kompis till honom. Första dagen i skolan råkar dock Taemin direkt träffa på skolans boss – Choid Minho, tillsammans med sitt gäng (Jonghyun, Seunghyun och Jiyong). På grund av sitt feminina utseende blir Taemin direkt utsedd till årets mobboffer…

Taemin’s POV

”Klarar du dig själv nu då, gubben?”

Jag vände mig om mot min mamma, som satt i framsätet i bilen med rutan nervevad. Hon hade en sådan där typisk ”mammig” min i ansiktet, båda händerna på ratten och såg på mig med mjuka, bruna ögon. Jag log lugnande åt henne, trots att jag inte kände mig det minsta lugn alls.

Jag skulle börja i en helt ny skola idag. Första dagen i en helt ny klass, en ny stad… Vem kände sig inte lite nervös inför en sådan situation? Nåja, kanske inte min bästa kompis – Kim Kibum, som den självsäkra person han var. Men han hade ju kommit in i klassen på ett väldigt bra sätt, och det visste jag inte om jag skulle göra. Tänk om jag skulle bli mobbad? Eller utfryst? Elle- Nej! Tyst Taemin!

”Det kommer säkert gå jättebra mamma, oroa dig inte” svarade jag på hennes fråga, innan jag vände mig om och gick till skolan.

”Ha det så bra!” hörde jag henne ropa bakom mig, och jag suckade. Varför behövde hon ropa så högt? Det var lite pinsamt…

Jag var på väg mot ingången då jag såg en grupp med tjejer som först stirrade på mig, och sedan började fnittra och slänga med håret. Eftersom jag inte hade någon erfarenhet av tjejer visste jag inte hur jag skulle reagera, utan jag bara fortsatte gå. Då jag kom in innanför skolans väggar såg jag mig nervöst omkring efter en skylt som hänvisade till expeditionen, och suckade lättat då jag såg en. Skymd under min långa lugg gick jag fram till dörren, knackade och gick in. Kvinnan bakom disken log artigt mot mig, hälsade, och jag hälsade tillbaka. Jag fick ett schema och anvisningar om vart saker låg, och en önskan om lycka till. Jag tackade och gick ut, för att krascha rakt in i en muskulös bröstkorg.

Jag föll nästan baklänges av krocken, men personen framför mig verkade inte ta någon effekt alls. Så kände jag hur något träffade mig hårt i bröstet. På grund av mitt hår såg jag ingeting – det hade hamnat i ögonen – men smällen tog andan ur mig. Så fort jag hämtat mig såg jag upp.

”Yah! Se dig för vart du går, lilltjejen!” hördes en ganska mörk, definitivt manlig röst.

Killen framför mig var lång, väldigt lång. Han var rätt så muskulös – vilket jag redan upplevt – och han hade mörk kortklippt hår och mörka ögon. Om han inte i det ögonblicket hade haft en min av avsmak i sitt ansikte, skulle han nog antagligen klassas som snygg. Men vad hade han just kallat mig?

Jag rätade på ryggen och såg upp på honom. Han var så lång! Jag kände mig väldigt kort jämfört med honom, men jag antog att det var för att hans utstrålning kort och gott var dominans. Han granskade mitt ansikte för en sekund, och sedan började ett elakt leende sprida sig över hans ansikte.

”Men ser man på… Det var visst inte en tjej i alla fall” sa han med ett elakt uttryck i ögonen. En kortare kille med skarpare drag i ansiktet – men också han med mörkt hår – steg fram en bit. Han log också lite elakt.

”Är du säker på det, Minho-ah?” sa han, och de två andra i gänget om fyra började skratta elakt. Jag kände hur hjärtat sjönk i bröstet på mig. Vad hade jag gjort för fel nu?

De skrattade fortfarande elakt när de gick förbi mig, ut mot utgången. Den första killen, Minho, knuffade till mig då han passerade.